I Roslagens famn på lingoröda tuvor

Igår var det ev. inte lämpligt att ta ut bilen på vägen, så jag äntrade min läckert oranga Cresent för en tur till Öregrund. Det fanns även en annan baktanke med det. Brukar passa på att stanna vid något bra ställe på hemvägen och har jag inte glömt besöka systemet, vilket Gud förbjude, så har jag en favoritstubbe där jag kan vila en stund och filosofera till ljudet av kluckande Sofiero.

Den första bilden här visar en gammal gärdsgård som säkert satts upp för kanske hundra år sedan, när här inte fanns skog. Det gäller att se skönheten i naturen och kameran fångar motivet ibland bättre än ögat ser, tack vare att den avskärmar ointressanta omgivningar, förutsatt att fotografen hittar rätt vinkel.

Nu har jag skrytit färdigt för ett tag.

Raskt över till nästa bild föreställande bloggaren själv, mycket riktigt med en Sofiero i högsta hugg och läsandes Aftonbladet.

För övrigt första gången jag använder självutlösaren på kameran.

Efter den första ölen bytte jag sedermera position och satte ner mej helt nära vägen på min favoritstubbe, då inbromsar en annan cyklist och gör mej cellskap. Vi kom att språka en hel del, han tömde en cider medan jag klämde min andra Sofiero. Han bodde och jobbade i Gimo så han cyklade betydligt längre än jag. Han var även Vätternruntcyklist, i likhet med undertecknad. (en gång, 1977).

Jag lyckades hålla mej borta 3 timmar och vädret var strålande.

Inget kunde reta mej den dagen. Inte ens politiken. Men det löser sej till nästa blogg som jag nu hetsar upp mej till. Har samlat på mej en hel del aggresevitet.