Vikbolandet kors och tvärs.

Torsdagen den 12:e ägnade vi

åt Berits förflutna i Norrköpings-

trakten.

Vi åker ca 2 mil vägen mot Arkösund
till Ö. Stenby. Här planteras en blomma
på morfars grav.

Alfred Andersson blev 97 år.

Detta är ett djupfryst bi. Det hade fastnat i en vatten-
behållare på kyrkogården som frös till is på natten.
Stackarn väcktes väl för tidigt på våren och frös ihjäl.

På andra sidan vägen efter en väg som nästan inte är farbar
hittar vi det förfallna hemmet Stora Agelstad. Här har Berit
varit med mamma som barn.

Det är totalt sönderfallet och plundrat. Vi tordes inte gå in
eftersom man riskerar få en tegelskorsten i huvudet.
Man borde gjort en majbrasa för länge se´n.

Det mest värdefulla hittade vi på tomten.
Älgspillning är hårdvaluta i Japan som potensmedel
och i Tyskland som souvenirer. 

Vi korsar Vikbolandet på tvären och landar i småstadsidyllen
 Söderköping, vars stadshotell vi ser här.

Här på sluttningen mot Göta Kanal finns det omtalade
Ramunderberget, med utsiktsplats som kan ses på toppen.
Det finns en legend om Jätten Ramunder och en kvinna
S:t Ragnhild, som nu givit namn åt en kyrka.

Inte bara Göta kanal rinner genom Söderköping utan
även Storån.

Interiör från Sveriges äldsta bokhandel.


Idag är det Finspång som gäller
(son, sonhustru och 2 barnbarn).

Så får det bli.

Norrköping i mitt hjärta.

Idag har vi fortsatt undersöka

dagens Norrköping med

nostalgiska ögon.

Här poserar Berit vid foten av den s.k.
5-öresbron som går över Motala ström mellan
Kneippen och Himmelstalund.

Den byggdes 1901 för att kurgästerna skulle kunna ta sej
över till Folkparken. Man fick betala 5 öre för att nyttja
bron, därav namnet. (tänk på broavgiften över Öresund).

På båda sidor om bron finns en 5-öring
i större format förankrad i marken
som en påminnelse.

Här flyter vattnet från Motala ström dygnet runt.

På andra sidan i solgasset var påskliljorna så här
nära att slå ut.

Årets första citronfjäril solade sej. Troligen är den här
inte riktigt mogen eftersom den är mera gröngul.

Stadsdelen Kneippen är Norrköpings Djursholm kan man säga.
När jag flyttade till Norrköping 1964, hyrde jag ett rum av en
familj i området. Som många andra gjorde förr så delade jag
ut tidningar i området, bl.a. det här huset. Man fick gå över
vindarna och det knarrade i träplankorna.
Norrköpings Tidningar var det stora husorganet och nu
under vårat tillfälliga boende här kan vi åter läsa den.

Jag hajade till när vi körde Odengatan upp och fick se mitt
gamla arbetarfik fortfarande kvar, precis som det var på
1970-talet när jag körde lastbil i sta´n. Här träffades vi
flera chaufförer till frukosten. Det blev en halv hålkaka
med köttbullar och kaffe.

Dagens sista besök blev Värmeverket.
Jag var med om bygget av det när jag
körde lastbil. Det var från det här bygget
jag körde rivningsvirke och sedermera
rev ner spårvagnsledningarna med kranen
vid Östra Station. (som några kanske hört
talas om). Jag var uppe på det där taket
en gång.

För övrigt tycker jag att utrikesminister Wallström

är rak och ärlig, kritiserar diktaturländer för att

de bryter mot mänskliga rättigheter. Hon kritiseras

 för att det skulle bli svårare för Sverige nu att

bli trovärdiga i de frågorna.

Man kan väl för f..  inte bara tycka. Man måste 

väl framföra det också och det har hon gjort.

Nu väntar vi på att Kina ska kalla hem sin.......

Så är det.....

så det så !