Annika Östberg och jag.

Jag är en mycket dålig bokläsare.  Under de drygt 3 månader vi var på GC, läste jag inte en rad.

Har inte ro att stirra i en bok dag efter dag.  Det fanns så mycket annat att göra.

Men om jag ska läsa en bok, så ska det vara biografier över intressanta personer eller memoarer.

Men just nu läser jag boken "Ögonblick som förändrar livet" och skrivits av Annika Östberg. Hon satt ju 28 år i Kaliforniskt fängelse. Vi fick den med oss hem av Britt.

Jag ska inte recencera boken eller ta ställning i skuldfrågan. Det får ni göra själva. Men det är klart att det amerikanska rättssystemet är annorlunda mot vårat svenska.

Det är en gripande berättelse om ett livsöde som tar tag i mej. Annika och jag har något gemensamt, nämligen livsöden. Hon har sitt eget och jag har en annans öde som jag i snart 8 år
tänkt och skulle vilja skriva en bok om, nämligen min framlidne fru Eilas öde.

Hon var ett s.k. krigsbarn från Finland. Kom som 3-åring till Sverige 1942 efter att hennes mamma flytt ifrån Karelen där hon föddes. Sin pappa fick hon aldrig träffa, för han körde ihjäl sej på cykel mot ett träd, efter att ha spelat dragspel vid en dansbana. Hon var tvilling. Hon och hennes tvillingbror var inte födda då pappan körde ihjäl sej.

Hon hade flera syskon och flera av dem kom till Sverige. En del åkte tillbaka till Finland senare.
Men Eila adopterades till ett fint hem här i Stockholm.

Jag ska inte skriva hela boken här och nu, men hon utbildade sej först till barnskötare och senare till sjukvårdsbiträde, gifte sej och fick 2 barn. Hennes man gick bort i 50-årsåldern.

Vi träffades alltså i vuxen ålder och vi var gifta 14 år. Hela sitt yrkesverksamma liv jobbade hon i äldrevården och hon pensionerade sej p.g.a. slitningsskador lite tidigare än 65 år.

Hon tyckte om att jobba med de äldre, det var hennes kall, så hon jobbade extra, ibland kvällstid.
På hennes 65- årsdag 2004 den 30 jan reste vi med båt till Tallin. Hon hade då fått sin första "riktiga" pensionsutbetalning som skulle utbetalas 19 Feb.

Alla Hjärtans dag den 14 feb. blev hennes sista i livet. Hon avled hastigt på jobbet. Den ros jag köpt till henne och placerat på köksbordet fick hon aldrig, men rosen har jag kvar.

Efter hennes bortgång började jag skriva och har mycket mer att berätta, men när jag läser Annikas berättelse väcktes tanken igen att skriva den där boken. Men man heter ju inte Jan Guillio precis.

Tänker på Dej Eila !